Så ringde hon; affärschefen för den stora veterinärkoncernen. Deltagande, tröstande, engagerad och bekymrad. Professionellt bemötande helt enkelt, men utan nån handlingsplan, utan nåt kompensationserbjudande. Kändes som att svänga in på en återvändsgata när man är vilse och åka ut igen; fortfarande vilse men man vet att åtminstone den gatsnutten inte leder nån vart.

Hon menade på att franchisetagarna kan anställa vem de vill utan att hon kan styra och påverka detta (pyttsan säger jag som varit franchisetagare i mäklarbranschen; hade HK hört av sig; hade en olämplig mäklare fått rensa skrivbordet ögonaböj).

Men noga med att framhålla och framhäva sin egen handlingskraft; tre gånger berättade hon att hon i torsdags reste hit och träffade tomten, assistenten och franchisetagaren och gått igenom Dantes journal och lämnat mitt mail till dem.
Och noga med att påpeka att det stod mig fritt att välja att anmäla tomten till ansvarsnämnden.

Men då så; vi går vidare i livet, jag å Dante, jag väljer mina krig och "livet är kort och döden är jävligt lång".

Och jag kommer heller aldrig mer sätta min fot i bolagets zoobutik eller trim.

Vi tog en tur till bonnlandet och ett naturreservat med fågeltorn och en hord av kor av varierande ålder, kön, nyfikenhet och farlighet. Passerade ett hus där vänner jag känner bor och hängde en påse tomater på dörrhandtaget. Dante hade definitivt inget emot det lilla stoppet; för de har kaninbur i trädgården.

Sen kändes det som om varenda kardborre vi passerade hoppade på Dante och trasslade in sig i hans öronpäls.

På vägen tillbaka passerade vi bondens lilla skrotupplag som skapat rubriker i lokaltidningen eftersom fågelskådarna retat sig på den. Ja, vad ska man säga? Fågelskådare bor nog i stan och vet föga om livet på landet.