Om man är en nyrastad i hällregn och därmed genomvåt hund, och ens matte glömt stänga en gästrumsdörr; ja, då är ju konsekvensen ganska självklar, eller hur?

Det regnar å regnar å regnar. Å hunden hänger i garderoben. Tur vi hade uppehåll en stund i allafall när vi tränade "handling" med Frasses lillmatte; hon är duktig på att hantera hund och ska också på samma utställning i augusti. Inser att Dante inte så gärna visar upp tänderna för främmande. Jag får be alla vi känner att de i sin tur ber Dante om lov att få titta på hans tänder varje gång vi möts, tills han inser att det då vankas godis efteråt och gärna öppnar munnen.

När vi höll på att träna i rastgården så dök en av nejdens knepigaste hundägare upp. En karl med en ganska tufsig men bolltokig gammal tik som Dante älskar att uppvakta trots att hon säger ifrån på skarpen; han ger sig inte i första taget. Inte i andra eller tredje heller, skapar bara lite större säkerhetsavstånd.
Men hussen då; varenda gång vi möts så måste han kommentera Dantes sele som han anser är fel, han tycker halsband av helstrypsmodell är rätt. Jag svarar varje gång att det där finns det många åsikter om och hoppas han ska lägga ner, men det gör han ju inte; han är minst lika envis som Dante. Idag hade han istället fått syn på bilen, jag hade tagit hussehalvans laddhybrid till hagen för att spara på min onda fot; den där kunde börja brinna. Okej svarade jag. Och en sån hade han minsann själv haft för några år sedan. Okej (laddhybridvarianten var ny förra året, vanliga hybrider har funnits säkert tio år). Hans hade börjat brinna. Bak vid batteriet. Okej. Sedan undrade han varför Dante hade koppel i hagen; jo för att vi tränar inför utställningen. Jaha då fick vi hoppas han inte fick kennelhosta sen då, som hundarna fick efter förra årets utställning. Okej. Och som sagt; de kan börja brinna. Där bak.
...
Därmed hade vi tröttnat och åkte hem till garderoben.

Dante ligger fortfarande kvar i husses bil i garaget efter morgonens tur. Vad är det här med hundar och bilar? Grottkänslan? Luktar husse? Trött på sällskapet i huset?

Middag hos åttiotaggarna. Pa blir alltmer förvirrad; demens kryddad med alkohol är både komisk och sorglig. Han blir skickad till vardagsrummet för att hämta Mas sjal och kommer tillbaka tomhänt, men har gått runt i rummet och tänt alla lampor trots att det är fullt dagsljus många timmar till. Senare har han en teori om Stefan Löfvens sjukdomstillbud; han var förstås bakfull. ?. Jag frågade vad han grundade det på, jo; "alla statsmän dricker".?. Mamma frågar om han vill ha socker på jordgubbarna och han tackar ja och tittar på medan hon strör socker över hans skål, direkt därpå tar han sockerskålen och sockrar en omgång till. Efter efterrätten vecklar han in sig i ett resonemang om hur han borde ha rätt att få tidningsbudet att vintertid inte lämna tidningarna i brevlådan vid grinden, utan att han ska gå in på tomten och uppför trappan och peta in dem i ytterdörrens brevinkast.

Nu pustar vi ut en stund framför SVT2:s program om Jan Stenbeck, tänk vad lite man minns om alla turer om den marksända reklamtevekanalen.

Fan vad jag blir förbannad. Återigen har en hundägare lagt upp en film på Facebook hur dennes söta frejdiga hund sätter efter en and i full fart, hur den dessutom lyckas jaga efter och därmed jaga bort anden riktigt långt bort. Från eventuella ungar. Dessutom en av Dantes rasfränder.

Låt mig direkt göra klart att jag inte har något emot jakt. Snarare tvärtom. Men de här människorna som släpper sina hundar efter vilda djur som änder och harar gör det ju bara på kul. Tänk vilken skojig film det kan bli. Så skulle aldrig en jägare träna sin hund. Dessutom börjar inte jaktsäsongen för änder förrän runt 25:e augusti.

Och det är säkert samma typer som ändå samtidigt trycker "gilla" på gulliga filmer med poliser som räddar andungar ur avloppsbrunnar.

(Ja, jag har lite extra ont i foten idag)

Frasse och Dante mötte en pigg liten kille som ville vara med och leka, men inte bada.

Sen blev det jämn gödsling: tre hundar runt ett träd: ett,tu,tre nu kissar vi.

Därefter överläggning; okejrå Santos; vi leker på land då så du kan vara med.

Dante avslutade med ett litet extradopp, är man vattenhund så är man.

"Neighbours" sjöng väl Rolling Stones om och Just D hade en hit som hette "Grannar". Igår fredag, såg och hörde jag mer av våra grannar på en endaste dag, än vad jag gjorde under sammanlagt två och ett halvt år som vi bodde intill deras föregångare. Men det känns helt ok och ganska trevligt; det hoppas studsmatta, öppnas fönster, hängs tvätt, ropas på barn, spikas parabolkabel, klättras på stege...

Jag tror jag redan haft min livsdos av knäppa grannar. Här är väl två praktexemplar?:
I Göteborg började min grannkarriär med en fiffig missbrukare och tjuv som levde rövare på vinden. En dag kom en telefonräkning från helvetet; över 2000 spänn och utlöste panik hos en fattig student. Det visade sig att han inte bara ägnat sig åt förrådsinbrott på vinden, han hade dessutom smält bort plasten på min telekabel och kopplat in sig på mitt telefonnummer. En kväll kom jag hem till en trappuppgång full av poliser och med en yxa hängandes inslagen i ytterdörren till lägenheten under tjuvens. Han hade tydligen klått upp sin flickvän så att grannen under kommit upp och lagt sig i, det skulle hon tydligen inte gjort. Hon flyttade samma helg.

På ett annat ställe hade jag en granne som antagligen var gravt paranoid. Han bodde under mig och kom upp en gång när jag hade kalas och var hotfull o viftade med en skruvmejsel i ansiktet på mig. Jag stängde dörren och sa inte ett ljud till mina gäster, ville ju inte förstöra stämningen. Sen fortsatte det under några månader; han skar djupa spår i min dörr, skar sönder mina cykeldäck, följde efter mig ute, stod i sitt fönster och stirrade bakom sina persienner varje kväll när jag kom hem, härjade med min tvätt i tvättstugan. Jag var riktigt rädd och det satte djupa spår; minns lappen jag hade i hallen där jag skrev ner allt efter hand som skedde med röd tuschpenna. Jag får fortfarande associationer till den när jag ser en lapp skriven i rött och jag är inte helt bekväm med fönster med fällda persienner.
Nåväl, han blev till slut omhändertagen, stort drama med polis, låssmed, fastighetsskötaren och ambulanspersonal som bröt sig in i lägenheten och även in i badrummet där han låst in sig.
Några dagar senare var han förstås tillbaka igen och jag flydde till en vän och bodde sex veckor på en madrass på golvet bakom ett skåp i vardagsrummet. Jag var inte ensam om att ha hotats, men jag var ensam om att våga vittna. Inte ens fastighetsskötaren som var en ovanligt tjurig o bufflig gubbe ställde upp. Det blev ingen rättegång, men ett sammanträde hos hyresnämnden då fastighetsägaren ansökt om att få vräka honom. Jag satt där o skakade mittemot honom med mina röda minnesanteckningar och svarade på nämndens frågor. Vräkt blev han och jag gick många år med ögon i nacken när jag gick ensam på stadens gator, så jag har alltid full förståelse för de som inte vågar vittna, helt sund konsekvensanalys.

Så välkommen grannar; hoppa, lek och tjoa!