Öst Mas bil från regnvatten (andra gången hon inte lyckas stänga dörren ordentligt). Plockat ut mattorna och parkerat den på tork i garaget. Plockat smutstvätt. Plockat torr tvätt. Tvättat. Hängt våt tvätt. Ansat vissna pelargoner. Låst upp Mas mobil. Ställt klockan på den digitala termometern. Tömt telefonsvararen på åtta meddelanden, samtliga från snälla dottern. Rensat kylskåpet från sånt som nästan lärt sig krypa. Skurat grytor. Skjutsat Pa till vårdcentralen. Bytt Mas bok i bokhandelns läsecirkel. Handlat jordgubbar och färs. Stekt pannbiff och lagat gräddsås. Dammat vardagsrummet. Och dammsugit vardagsrum, matsal, hall, farstu och kök. Torkat golv. Vattnat blomkrukor. Skurat kökstrappen. Bäddat sängar. Fyllt på spritskåpet från källarförrådet och detsamma med vinhyllan. Sorterat räkningar. Betalat räkningar. Tömt sopor, plockat bort vildvin som vill klättra in genom entrédörren. Oh, oh, oh, va en liten gumma kan gno!

Jag gillar att fundera på fenomen som tycks allmängiltiga, omtyckta och etablerade, men som jag personligen känner mig helt främmande inför.

Ta detta med shabby chic som oftast verkar gå ut på att med Annie Sloans Chalk Paint måla om t.ex en ganska ny Ikeabyrå av fanerad spånskiva och sedan slipa bort färgen lite här och där, så den ser nött och sliten ut.

Fattar inte grejen alls. Jag gillar prylar som tål att åldras. Men inte vill jag skynda på processen med en pålagd patina.

Nu till min teori om varför andra ändå vill att deras hem ska ha en romantisk touch av vit slitenhet med dammsamlande torkade rosor och spetsprydda soffkuddar sydda av utslitna handvävda lakan. Jag tror man saknar en historisk förankring, en kontinuitet. Man har förmodligen vuxit upp i ett hem fyllt av möbler som inte tålde att ärvas, som byttes ut vart tionde år genom att en helg ägnas åt att resa till återvinningsstationen; bye bye spånskivor! och sedan raka spåret med hyrsläpet till stora möbelvaruhuset. Det man inte har blir det fina; mormors virkade spetsgardiner och fotoramar när man själv har panelgardiner och bilderna på paddan.

Åsså till allsången då. Varför gillar folk att sjunga visor de aldrig annars nynnar på, ihopträngda tillsammans med främlingar på parkbänkar iklädda regnjackor? Och vinka i teve och sjunga generat och dåligt i en mikrofon framsträckt av en b-kändis?

Jag gillar inte allsång alls; folk sjunger alltid för långsamt, för frejdigt, för fel. Men jag gillar den svenska visskatten, kan tänka mig att någon som kan sjunga sjunger "så länge skutan kan gå" på min begravning.

Nu till min teori; vi saknar gemensamheter, vi vill känna oss som en del i nåt större som vi känner igen oss i och känner oss delaktiga i. Finns inte så mycket sånt nu när var och en har sin egen smartphone som kanal ut till en ganska flyktig och imaginär gemenskap. Det är rätt rart alltså; att främlingar samlas och sjunger tillsammans oavsett väder. Känns rätt fredligt och varmt.

Så fortsätt sjung! Men sluta slipa fram nötta hörn.

Nu ska jag linka ut med hunden. På bilden växer kråkvicker, en underskattad sensommarskönhet.