"Neighbours" sjöng väl Rolling Stones om och Just D hade en hit som hette "Grannar". Igår fredag, såg och hörde jag mer av våra grannar på en endaste dag, än vad jag gjorde under sammanlagt två och ett halvt år som vi bodde intill deras föregångare. Men det känns helt ok och ganska trevligt; det hoppas studsmatta, öppnas fönster, hängs tvätt, ropas på barn, spikas parabolkabel, klättras på stege...

Jag tror jag redan haft min livsdos av knäppa grannar. Här är väl två praktexemplar?:
I Göteborg började min grannkarriär med en fiffig missbrukare och tjuv som levde rövare på vinden. En dag kom en telefonräkning från helvetet; över 2000 spänn och utlöste panik hos en fattig student. Det visade sig att han inte bara ägnat sig åt förrådsinbrott på vinden, han hade dessutom smält bort plasten på min telekabel och kopplat in sig på mitt telefonnummer. En kväll kom jag hem till en trappuppgång full av poliser och med en yxa hängandes inslagen i ytterdörren till lägenheten under tjuvens. Han hade tydligen klått upp sin flickvän så att grannen under kommit upp och lagt sig i, det skulle hon tydligen inte gjort. Hon flyttade samma helg.

På ett annat ställe hade jag en granne som antagligen var gravt paranoid. Han bodde under mig och kom upp en gång när jag hade kalas och var hotfull o viftade med en skruvmejsel i ansiktet på mig. Jag stängde dörren och sa inte ett ljud till mina gäster, ville ju inte förstöra stämningen. Sen fortsatte det under några månader; han skar djupa spår i min dörr, skar sönder mina cykeldäck, följde efter mig ute, stod i sitt fönster och stirrade bakom sina persienner varje kväll när jag kom hem, härjade med min tvätt i tvättstugan. Jag var riktigt rädd och det satte djupa spår; minns lappen jag hade i hallen där jag skrev ner allt efter hand som skedde med röd tuschpenna. Jag får fortfarande associationer till den när jag ser en lapp skriven i rött och jag är inte helt bekväm med fönster med fällda persienner.
Nåväl, han blev till slut omhändertagen, stort drama med polis, låssmed, fastighetsskötaren och ambulanspersonal som bröt sig in i lägenheten och även in i badrummet där han låst in sig.
Några dagar senare var han förstås tillbaka igen och jag flydde till en vän och bodde sex veckor på en madrass på golvet bakom ett skåp i vardagsrummet. Jag var inte ensam om att ha hotats, men jag var ensam om att våga vittna. Inte ens fastighetsskötaren som var en ovanligt tjurig o bufflig gubbe ställde upp. Det blev ingen rättegång, men ett sammanträde hos hyresnämnden då fastighetsägaren ansökt om att få vräka honom. Jag satt där o skakade mittemot honom med mina röda minnesanteckningar och svarade på nämndens frågor. Vräkt blev han och jag gick många år med ögon i nacken när jag gick ensam på stadens gator, så jag har alltid full förståelse för de som inte vågar vittna, helt sund konsekvensanalys.

Så välkommen grannar; hoppa, lek och tjoa!

Dante ligger allt oftare i garderoben, varje morgon får man hänga upp de plagg som han lyckats böka ner från galgarna. Idag hade han även snott in sig i en tunn tunika, som han hade på sig när han knallade ut i hallen för att bädda till mattan för en liten extra morgonslummer. Det regnar och blåser så det är lika bra att ta sovmorgon.

Nu har jag beställt en måttsydd vinthundssele. Från Anna på www.lyckohunden.se. Hoppas den blir bättre än rukkan. Rukkan kändes så bra när vi provade på butikens hala golv, men när vi kom ut på fast underlag och Dante började streta, så vreds hela selen runt halsen på honom och spänner jag den mer, så åker den upp i nacken på honom. Idéen med en vinthundssele är att dra nytta av att hundraser som har smal midja och djup bröstkorg kan få selen att sitta fast längre bak på ryggen utan att den dras framåt och skaver i frambenshålorna.

Medan jag skrivit det här har hunden nu kommit till ro (en stund) framför spisen via en sväng i husses fåtölj.