Dante tycks tro det är rekordätartävling; vem kan dra i sig 70 cm tjurmuskel på kortast tid. Fast jag vet inte vem han tävlar mot.

Spöregn. Trött hund. Vi hann en redig repa i skogen innan det började ösa ner. Och en tur i hundrastgården som slutade illa eller gott beroende på hur man ser det:
En bordercollie högg Dante på allvar. Det kom nämnligen en kvinna med två hanar, en ung och en gammal BC. Hon lät den gamle lite ilskna kaxen stanna utanför, medan den yngre och Dante lekte frejdigt i hagen. Kaxen gick fram och tillbaka utanför grinden och morrade svartsjukt åt de lekande ynglingarna. Sen kom killarna i hagen nära grinden och Dante kände för att morra tillbaka genom gallret, varvid den unga bordercollien bestämde sig för att hänga på brorsans inställning och attackerade Dante. Han hann hugga två gånger innan jag och den andra matten fick fatt i dem. Under tiden hade en fjärde hund dykt upp utanför som väckte laxens intresse; som tur var en äldre tik med en sansad matte för situationen var minst sagt rörig.
Vi tog oss ut under kontrollerade former till slut och jag kollade Dantes öra, öga, tryffel, läppar och tänder; inga synliga skador och inget blod. Han blev nog räddad av sin tjocka päls. Däremot hade nog självkänslan fått en törn, han satte sig genast och tömde tarmen mitt på stigen. Och vid nästa hundmöte; en snäll liten viftande Parsonterrierkille, så tog han ut mycket ilska och skällde o morrade o gjorde utfall.
Undrar hur Dante uppfattar mig och min insats i tumultet, jag ägnade mig ju åt honom, hindrade honom att bita tillbaka och skyddade honom mot den arga bitvargen, undrar om han känner sig sviken; att han tycker att jag borde gjort tydliga utfall mot anfallaren och inte heller hindrat honom att försvara sig? Det var väldigt skönt att den andra matten tog situationen på allvar och ändå behöll sitt lugn och att vi kommunicerade så bra om hur vi skulle gå till väga för att sära dem.
Nu tror jag att bästa medicinen är att snarast fortsätta med hundmöten och lek med kompisar. Kan ju inte låta honom utvecklas till en ilsken typ. Den som har råd att ge mig får gärna höra av sig.

Jojo, den börjar bra; stunden med midsommarfika hos åttiotaggarna på midsommardagen. Snälla dottern tillika egosystern surnar till när faderskapet inte tycker att blommorna får plats på bordet; det skymmer sikten för samtliga. Hon har dragit ihop en jättebukett hundkex och prästkragar och satt i ett tolvliters syltkrus, typ mer än en halv meter högt inklusive bukett. Sen säger han vädjande, som har knasiga hörapparater, att han inte hör något av samtalet om vi inte pratar en och en, varpå åttiotaggarmamman och snälla dottern fortsätter som om de är Piff och Puff på julafton. Sen är det åttiotaggarmammans tur att surna till; vi äter inte tillräckligt entusiastiskt av skåpmjuka småkakor och en tårta med frysskåpssmak. Vilket hon säkert har svårt att känna som röker oupphörligt.

Är det nån som känner igen sig i den här situationen då?;
Det frågas och förhörs; om vem och vad och när och vad var det nu han hette och är inte de tillsammans längre? Kort sagt det snokas, det känns som en dragkamp när man vill lämna ifrån sig så lite information som möjligt eftersom det bara leder till fler frågor och mer snokande. Man håller emot så gott man kan, svarar bara ja eller nej när man kan och hoppar över alla tillägg och bisatser. Som om man håller i ett lakan och försöker bevaka alla snibbar för man vet att hon genast börjar dra om hon får fatt i en snibb. Det är en balansgång på slak lina och så klantar Halvan till det och råkar berätta att han ska vara bortrest mer än en vecka, varvid åttiotaggarmamman genast ser öppningen och snabbt genomför sitt drag; men å då kan ju pigdottern passa på att bjuda hem snälla dottern en kväll, för det tyckte ju snälla dottern var så trevligt när det skedde förr när pigdottern bodde (på bättre utomräckhållsavstånd) i Göteborg (och det därför lättare kunde undvikas). Skönt med åttiotaggarmorsor som vet att bana väg för femtiotaggarbarnens umgänge.
Piff o Puff tycker dessutom att jag är supergrym mot hunden som inte får ett ben jag har med när han nosar efter det. Vi har en hund som inte tigger, det kan man tyvärr inte påstå att de hade på den tiden de var hundägare. (Han får det sedan när han lagt sig ner).
När vi åker hem drar vi en suck av lättnad så fort bildörren stängts, fast Dante å jag ska dit igen på tisdag redan.

Bra att Halvan har en kollega utrustad med ett grustag i en rullstensås, nu ska de flytta hem till vår trädgårdsdamm.

Här ligger Dante och väntar på att få åka hem. Vi kom i säng halv två. Han skötte sig utmärkt hela kalaset igenom tills dansen började; då for fan i hunden och han började tokskälla på de dansande. Men fram till dess var han en bedårande och uppskattad partydeltagare.
Det är inte helt lyckat att gå på fest när de flesta gästerna kommer från samma kör och hellre sjunger Evert Taube än pratar. För full hals. Och alla verserna. Och inte alltid med samma tonart. Men Dante skällde inte i alla fall.