Människor som jobbar med försäljning som vet vad de säljer, som gillar sina produkter och även sina kunder, som tycker om att sälja, och kan mer än sina numera nätpålästa kunder; åh vad jag gillar er!

Idag har jag köpt en ny sele till Dante. Han har tröttnat på sin VGW-sele, antingen för att den numera luktar som en fotbollsspelares stinkande benskydd trots att jag försökt tvätta upp den då o då. Eller så stramar den under bröstet trots att jag justerat storleken efterhand han vuxit. Nu är bröstkorgen 70 cm(!) i omkrets, ingen liten bebis vi har direkt. Första butiken var underbemannad, vi gick själva och nosade i hyllorna medan kön framför kassan hela tiden växte, då gick det att se att sortimentet inte var uppdaterat alls; både Hurtta och Rukka har modifierat sina senaste selmodeller. Kan bero på att den zoobutiken varit till salu i över ett år, då är man väl inte sugen på att fylla på lagren och inte heller på att ha tillräckligt med personal tydligen. Men nästa butik var lysande, fast de inte hade modellen jag sett ut på nätet, kom vi därifrån nöjda med en riktigt bra sele noggrant utprovad av t.o.m två engagerade säljare (som båda även förstått att vägen till mattes plånbok går via gullande med mattes ögonsten). Guldstjärna till er och hoppas er chef förstår att visa uppskattning.

Nästa trevliga butiksupplevelse var på handelsträdgården. Jag gillar när de inte surnar till när man frågar om de kommer ha utförsäljning inför sommarstängningen. Det skulle de, men inte förrän i slutet av juli eftersom de inte skulle stänga förrän den sista. Och sen fick jag massor av tips av ägaren om vad jag skulle göra med mitt rostangripna päronträd (ta fram motorsågen), vilken sort jag borde välja istället (Williams) och att hans päron var ympade på kvitten så de är extra härdiga trots att de är svagväxande, sen körde vi samma varv med persika; sorter i förhållande till färg o smak på frukt och förmåga att stå emot krussjuka. De hade bara ett träd kvar, men jag hoppas det kan bli mitt en dag när jag kan låna Halvans bil. Sen åkte jag hem med en stor rabarberplanta och en bunt stora och fina men begagnade lerkrukor till halva priset.

Dante tycks tro det är rekordätartävling; vem kan dra i sig 70 cm tjurmuskel på kortast tid. Fast jag vet inte vem han tävlar mot.

Spöregn. Trött hund. Vi hann en redig repa i skogen innan det började ösa ner. Och en tur i hundrastgården som slutade illa eller gott beroende på hur man ser det:
En bordercollie högg Dante på allvar. Det kom nämnligen en kvinna med två hanar, en ung och en gammal BC. Hon lät den gamle lite ilskna kaxen stanna utanför, medan den yngre och Dante lekte frejdigt i hagen. Kaxen gick fram och tillbaka utanför grinden och morrade svartsjukt åt de lekande ynglingarna. Sen kom killarna i hagen nära grinden och Dante kände för att morra tillbaka genom gallret, varvid den unga bordercollien bestämde sig för att hänga på brorsans inställning och attackerade Dante. Han hann hugga två gånger innan jag och den andra matten fick fatt i dem. Under tiden hade en fjärde hund dykt upp utanför som väckte laxens intresse; som tur var en äldre tik med en sansad matte för situationen var minst sagt rörig.
Vi tog oss ut under kontrollerade former till slut och jag kollade Dantes öra, öga, tryffel, läppar och tänder; inga synliga skador och inget blod. Han blev nog räddad av sin tjocka päls. Däremot hade nog självkänslan fått en törn, han satte sig genast och tömde tarmen mitt på stigen. Och vid nästa hundmöte; en snäll liten viftande Parsonterrierkille, så tog han ut mycket ilska och skällde o morrade o gjorde utfall.
Undrar hur Dante uppfattar mig och min insats i tumultet, jag ägnade mig ju åt honom, hindrade honom att bita tillbaka och skyddade honom mot den arga bitvargen, undrar om han känner sig sviken; att han tycker att jag borde gjort tydliga utfall mot anfallaren och inte heller hindrat honom att försvara sig? Det var väldigt skönt att den andra matten tog situationen på allvar och ändå behöll sitt lugn och att vi kommunicerade så bra om hur vi skulle gå till väga för att sära dem.
Nu tror jag att bästa medicinen är att snarast fortsätta med hundmöten och lek med kompisar. Kan ju inte låta honom utvecklas till en ilsken typ. Den som har råd att ge mig får gärna höra av sig.