Förre chefen Martin Andersson för Finansinspektionen avgick med omedelbar verkan den 9e april, generaldirektören Martin Noréus fick gå in och vikariera. Orsak angavs ej. Bara att han ska bli partner i en privat konsultfirma.
Nu backar FI från amorteringskravet på bolånen som skulle införas första augusti. Kammarrätten finner som remissinstans kravet juridiskt tveksamt.
Det aviserade amorteringskravet har haft en oerhörd effekt på marknaden, köpare har tokbjudit för att hinna köpa med lånad finansiering enligt de gamla reglerna. Finansinspektionen har alltså påverkat marknaden så prisrekord efter prisrekord har slagits.
Var det så att chefen inte ville bära hundhuvudet och avgick snabbt på egen begäran för att slippa tvingas avgå? Vilket borde vara självklart.

Idag har jag morrat åt åttiotaggarmodern. Som genast spärrade ut taggarna, tog på sig bästa dramaqueenutstyrseln och stortjöt och gapade. Men den så fruktansvärt elaka adoptivdottern åkte ändå och hämtade hem hennes nylackade bil från verkstaden. Fast nästa vecka skulle hon minsann inte ha någon hjälp. Nähäpp. Då kommer ju den snälla äkta dottern hem och firar valborg med dem, så de klarar sig nog. Fast hon också drabbats av släktens förbannelse: född med båda tummarna mitt i handflatorna.

Här sitter klantiga jag och kan inte annat. Stackars Dante ligger i hallen inlåst. Och jag är utelåst och kissnödig. Har tappat nycklarna hem. Troligen på bonnvischan. Var ute hos en vän och sågade ved och visade ympteknik i en förvildad trädgård. Tror jag tappat nycklarna under äppleträdet, men där är risigt och snårigt, så det blir inte lättletat. Nu är Halvan på väg hem för att öppna. Har burit bort all ved jag fyllde bilen med i alla fall.

Vi börjar med en gullig bild på en högerkiss. Dante är annars konsekvent vänsterkissare, särskilt om det ska kissas mot ett träd, så här på fri hand så att säga är det inte så noga.

Sedan kommer de eventuellt otäcka bilderna.
Först en huggorm sedan en kopparorm (kopparödla). Huggormen låg strategiskt placerad ett par meter utanför hundrastgårdens grind. Det är ju varje hundägares stora skräck; en ormbiten hund. Tror var tionde ormbiten hund i Sverige dör. Det är lever och njurar som tar stryk. I alla fall så har jag alltid med en scarf att kunna knyta om ifall olyckan/ormen är framme och bromsa giftets spridning. Ett tips för scarveslösa är att ta en strumpa och knyta om.
Håll hunden i stillhet. Alternativt bär den. Tassbett är värre än nosbett för benmusklerna hjälper till att sprida giftet. Sen är det helt enkelt jävligt bråttom till veterinären.

Dante såg inte ens huggormen. Inte heller kopparormen på stigen längre fram, den trampade han till och med på! Tack för att det inte var dagens bekantskap nummer ett. Då hade jag inte suttit här nu med hemmakaffet.

All irritation försvann när en ballong mötte Dante. Tack, den behövdes. Dante har inte fattat att det är ballongen som ska flyga, inte hunden.

Frustrationsmätaren slår fullt utslag. Topp tunnor irriterad. Fortfarande, fast jag tagit mig från orsaken. Och fast jag tagit mig en kopp kaffe på verandan medan Dante kämpar med att få loss lite leverpastej ur ett märgben. Och solen skiner. Det rider mig. Fast jag inte vill. Fast jag vill höja mig över irro-nivån. För det är ju ingen idé.
Har alltså härjat och fixat hos åttiotaggarna. Plockat upp tvätten, som Ma borde hängt för en vecka sedan, ur maskinen, den luktade gott... Handtvättat två lortiga jackor och rensat duschavloppet. Burit ut sopor, tomglas, tidningar och kompost (fast den gick nästan ut av sig själv). Fyllt bilen med sånt som ska till återvinningen. Städat verandan, kopplat in infravärmarna och plockat undan grankransgirlangen från räcket (ja, här varar julen fram till påska), tömt fem stora balkonglådor. Burit jordsäckar. Städat kök, gästtoalett och badrum. Sorterat och betalat räkningar. Kort sagt; haft fullt upp.
Men hur är det ordspråket lyder; nåt om att lasta mer på den åsna som redan bär. Och hur åttiotaggarhajar gnager av armen från axeln om man sträcker dem lillfingret. Kan du åka till Hemköp och ta ut kontanter? Kan du inte jobba lite längre idag? Kan du hämta bilen på fredag? Kan du lämna in det här kuvertet hos revisorn? Listan på vad som vore väldigt bekvämt om jag gjorde är oändlig. De har vetat i två veckor vilka dagar som bilen ska vara inlämnad för att repareras efter att Ma skrapat upp den i grindhålet. Men handla, nä det glömde de, det fick jag göra i måndags och lämna bilen på verkstan, givetvis. När det gäller att ta sig till hårfrisörska, fotvård och nagelterapeut går det minsann bra. Men att gå ut med soporna; nä det är för jobbigt.
Okej, nu har jag tömt ut lite, känns bra. Det är inte för att de är åttiotaggare som de är så krävande, de har alltid varit bekväma, lata, utnyttjande och försupna. Jag förmodar jag ska vara tacksam för deras förebild, för även en avskräckande sådan fungerar rätt bra: för jag vill aldrig aldrig nånsin bli som de.

Ja, jag vet; det finns ingen väg ur det här så länge de lever och jag bor i samma stad. De lär ju inte bli mindre behövande när de närmar sig nittiotaggarstadiet. Det är jag som måste hitta det distanserade förhållningssättet. Tappade det på vägen från Göteborg, är det nån som sett det kanske? Eller har ett att låna ut?