All irritation försvann när en ballong mötte Dante. Tack, den behövdes. Dante har inte fattat att det är ballongen som ska flyga, inte hunden.

Frustrationsmätaren slår fullt utslag. Topp tunnor irriterad. Fortfarande, fast jag tagit mig från orsaken. Och fast jag tagit mig en kopp kaffe på verandan medan Dante kämpar med att få loss lite leverpastej ur ett märgben. Och solen skiner. Det rider mig. Fast jag inte vill. Fast jag vill höja mig över irro-nivån. För det är ju ingen idé.
Har alltså härjat och fixat hos åttiotaggarna. Plockat upp tvätten, som Ma borde hängt för en vecka sedan, ur maskinen, den luktade gott... Handtvättat två lortiga jackor och rensat duschavloppet. Burit ut sopor, tomglas, tidningar och kompost (fast den gick nästan ut av sig själv). Fyllt bilen med sånt som ska till återvinningen. Städat verandan, kopplat in infravärmarna och plockat undan grankransgirlangen från räcket (ja, här varar julen fram till påska), tömt fem stora balkonglådor. Burit jordsäckar. Städat kök, gästtoalett och badrum. Sorterat och betalat räkningar. Kort sagt; haft fullt upp.
Men hur är det ordspråket lyder; nåt om att lasta mer på den åsna som redan bär. Och hur åttiotaggarhajar gnager av armen från axeln om man sträcker dem lillfingret. Kan du åka till Hemköp och ta ut kontanter? Kan du inte jobba lite längre idag? Kan du hämta bilen på fredag? Kan du lämna in det här kuvertet hos revisorn? Listan på vad som vore väldigt bekvämt om jag gjorde är oändlig. De har vetat i två veckor vilka dagar som bilen ska vara inlämnad för att repareras efter att Ma skrapat upp den i grindhålet. Men handla, nä det glömde de, det fick jag göra i måndags och lämna bilen på verkstan, givetvis. När det gäller att ta sig till hårfrisörska, fotvård och nagelterapeut går det minsann bra. Men att gå ut med soporna; nä det är för jobbigt.
Okej, nu har jag tömt ut lite, känns bra. Det är inte för att de är åttiotaggare som de är så krävande, de har alltid varit bekväma, lata, utnyttjande och försupna. Jag förmodar jag ska vara tacksam för deras förebild, för även en avskräckande sådan fungerar rätt bra: för jag vill aldrig aldrig nånsin bli som de.

Ja, jag vet; det finns ingen väg ur det här så länge de lever och jag bor i samma stad. De lär ju inte bli mindre behövande när de närmar sig nittiotaggarstadiet. Det är jag som måste hitta det distanserade förhållningssättet. Tappade det på vägen från Göteborg, är det nån som sett det kanske? Eller har ett att låna ut?

Åttiotaggarstädning på gång strax.