Jösses vad grälsjuka och stingsliga hundmänniskor är! Det ska nafsas i bakhasorna på alla som inte tycker hunduppfostran ska gå till på just exakt det här viset eller var det på detta viset?
Nu har det utbrutit ett gräl bland ganska högt rankade hundmänniskor avseende ensamträning. Huruvida det är en bra metod att träna hunden att vara ensam hemma genom att låta den vistas i ett annat rum än det man själv är i. Det anses av vissa grymt att avskilja ett flockdjur.

Så här ser jag på det: det finns trygga och självständiga hundar och det finns osäkra och osjälvständiga hundar. Och så finns det alla varianter däremellan. Förmodligen egenskaper som är mer nedärvda än erhållna av uppfostran. En otrygg hund blir förstås inte mindre otrygg om man tvingar den att vara ensam när den söker sällskap. Då får man väl passa på istället när hunden vilar/sover att flytta sig ut ur rummet eller i allafall en liten bit och se hur den vaksamma hundsovaren reagerar. Och inse; det finns inga generella mirakelmetoder; "gör så här så slutar din hund ..." Man får prova sig fram efter just sin egen hunds egenskaper.

En rädd och orolig hund är inte ett tecken på en dålig hundägare som misslyckats med sin uppfostran. För jag tror att det är där prestigeskorna klämmer på vissa hundmänniskors fötter: de ser sin hunds egenskaper som kvitto på sin egen personliga framgång. Se här så duktig min hund är! Här finns förstås många paralleller att dra med uppfostran av tvåbenta familjemedlemmar.

Dante har flera dåliga egenskaper; han är totalt tiktokig, han rycker gärna och ofta i kopplet, han förtvivlansskäller när flocken splittras på en promenad och matte eller husse går in i en butik, eller otålighetsskäller om vi stannar och pratar med några för länge så det blir trååkigt. Tiktokigheten är väl bara att acceptera (eller kastrera; huh!), men resten försöker vi träna bort på olika sätt. Och tips och förslag mottages tacksamt.

Aktuella metoder som vi försöker tillämpa just nu:
Otålighetsskäll; ignoreras om de bekanta står ut tills han tröttnar
Förtvivlansskäll; avleds med tricksträning
Koppelryck; stopp och återgång innan vi fortsätter
Tiktokighet; vi undviker skendräktiga och nylöpta tjejer på promenaden

Att tvinga hunden konfronteras med sin rädsla som metod för att komma över den, är att tro att hunden förstår att den reagerar på ett sätt som är felaktigt. Det resonemanget förutsätter att den skulle ha en intellektuell förmåga att tänka: jag borde inte vara rädd, så jag försöker väl då för den här rädslan begränsar ju mig.
Fast med smårädslor som påskfjädrar, så kan man locka hunden att själv välja att frivilligt kliva fram och undersöka saken. Ni ser, det finns lika lite konsekvens i det här som i barnuppfostran.

Avbryter min uttömning av åttiotaggarfrustration för nåt lite skojigare:

Pyntade pyttekörsbärsträdet till fastlagsris med hjälp av en bunt gula fjädrar. Ja, jag vet; det är inte längre pk att använda fjädrar, men de här fjädrarna är från min kolonistuga så jag antar att djurplågeribrottet är preskriberat.

Dante blev väldigt intresserad och tyckte de där fladdrande små sakerna var riktigt läskiga när de killade honom på nosen. Sen fattade han att det var justa typer som till och med delade med sig av sin torkade lever.