...att skriva elaka inlägg på Facebook. När ni visar vad ni gjort för fula och meningslösa pysslerier i pappslöjden; nuförtiden heter det visst scrapbooking, eller när ni berättar att ni, stackars er; är hemma och förkylda (igen för typ sjunde gången per år); intresseklubben hissar flaggan och skickar hjärtan och kryapådighälsningar. Eller när ni delar nåt upprört inlägg från nån felbemött/felbehandlad rättshaverist med en dold politisk agenda som ni inte ens känner. Eller idag då; en bekant från ungdomen är i underbara Göteborg på mediadagarna och hänger sen i eftermiddags inne på hotellrummet och lägger upp bilder på utsikten över Liseberg och skriver grälsjuka inlägg om social media på Facebook istället för att göra stan. Ja, då kliar det återigen i mitt elaka tangentbordsfinger. En sån loser.
Nästan så jag saknar era bilder på kantareller, strandsandiga tår och fyllda segel, men den säsongen har ju inte börjat ännu.

På det sluttande planet. Där befinner sig åttiotaggarna.
Mumifierade köttrester i kylskåpet, en burk créme fraiche från början av december (visserligen bara 2014), vidbränd gröt och pasta i blötlagda kastruller i vasken och rester av en svart plastförpackning som smält i ugnen. Det vägras nämligen microvågsugn. Försöker förklara att man slipper diska grötkastrull om man värmer sin färdigköpta risgrynsgröt direkt i tallriken och att i en micro går det bra att värma matrester i ett plasttråg.
Och på det en diskmaskin som gurglade sjunger på sista versen till kaffebryggarens högljudda rosslande. I källaren gnisslar tvättmaskinen.

Ska vi gå samma öde till mötes om trettio år Halvan o jag?
Och när sätter man ner foten och säger att det här funkar inte längre? Är det när grannarna ringer?