Matte säger jag måste bada idag för jag ska till veterinären imorgon och ta stygnen och min päls är full av lera sen jag brottades med Astrid imorse.

Vi har ett problem i vår stadsdel: unga män på motorcykel, gärna stulna. De kör runt på gångbanorna i full fart. Igår höll Halvan å jag på att dra upp första takstolen för verandan under Dantes noga bevakning (ja; han gnagde märgben). Då kommer en motorcykel farande på gräsmattan precis utanför vårt staket. Utan registreringsskylt. Med en förare och två passagerare, tre modiga grabbar alltså. Inga hjälmar. Gap och skrik och motorbuller förstås. Och så blir det tyst. Sen kommer alla tre springande och försvinner in i ett hus längre bort på gatan. Motorcykeln står kvar dold bakom grannens häck, bara fästet till registreringsskylten sitter på.
Halvan å jag diskuterar huruvida vi ska ringa polisen och säga att det står en motorcykel här vi tror kan vara stulen. Ok, jag ringer. Ringer inte larmnumret utan 114 14. Först hamnar jag i en mystisk telefonkö där jag ska uppge mitt ärende. Sen svarar en kille i Skåne(!). Efter en lång förklaring fattar han att han nog borde koppla mig till den lokala polisen. Så det piper till i örat på mig och sen säger en röst att jag ska knappa in riktnumret jag ringer ifrån; skulle han inte koppla? Nåväl, knappar väl då. Sen kopplas jag vidare och sen går det några signaler och sen säger ett automatisk röst att mitt samtal är placerat i kö ... Jag lägger på.
Va!? Vad är det frågan om? Tror polisen att det är smart att ha en central växel för hela riket? Tror de inte att det kanske tar emot att ringa polisen, att man kanske vill bli bemött av nån som känner till området och känner till områdesproblematiken. Att man inte är sugen på att behöva förklara sitt ärende om och om igen i flera instanser?
En halvtimma senare kommer killarna tillbaka, väl maskerade i sina hoodies med luvorna uppe och kepsar neddragna, de ledde bort bågen med ansiktena noggrant bortvända från oss. Ganska fånigt, särskilt av den minste killen, han måste ju fatta att jag känner igen honom, han bor ju bara tre hus bort.

Dante verkar ha haft det bra på "pensionatet" över helgen. Men lite trött o kräsen: nu duger verkligen inte det vanliga fodret. Han har nobbat matskålen tre måltider i rad. Till o med hellre tuggat på ett gammalt tuggben.

Tre och en halv full med svamp: smörsopp. Som sagt: som hundägare behöver man inte stå handfallen inför skogens fynd om man är ordentligt rustad med hundtillbehör. Det verkar dags att gå upp en storlek på påsarna så de har handtag.
Fast nu tjurar höften.