Dagens middag bestod av kålpudding. Först mandolinriven vitkål, rätt finstrimlad alltså: fräst/brynt i smör och sen i med salt och pepprad kalvfärs, en skvätt grädde o lite fond. Avslutningsvis in med pannan en timma i ugnen på 175 grader. Hemrörda lingon till. Enkelt.

Mat. Ja, det syns på mig att jag hyser ett ganska stort intresse. Fast tjock kan man ju äta sig till utan att få i sig nåt särskilt gott. Jag tillhör råvarutypen, mix och halvfabrikat är inte min stil. Kokar blötlagda ärtor med fläsklägg om nån önskat sig ärtsoppa, fast det nu var väldigt länge sedan. Min mamma körde med typ fiskblock, falukorv, margarin och pulvermos, bottenrekordet var nog en middag som bestod av nämnda potatistyp och makrill i tomatsås. Inte för att hon inte kunde laga mat, utan för att hon inte orkade. Farmor stod för grädde, smör, sardeller, välhängt kött och allt nytt; åt mina första kiwi och avokado hos henne. Vi lurade farfar äta lammkotletter för det smakade ju kofta (inte då!) och jag lärde mig klyva en krabba hos henne.
Men nu till ämnet som vi diskuterade i helgen: jag och min Göteborgsvän; glädjen eller dilemmat att komma på middagsförslag. Hon tycker det är jobbigt medan jag tycker det är kul och inser inte alls grejen med färdiga matkassar: man måste ju fortfarande laga till maten själv; man har bara blivit fråntagen bestämmanderätten över vad. Helknäppt enligt mitt tycke. Så nu har jag lovat att skriva här på bloggen vad vi äter till middag. Som inspiration (eller avskräckande exempel). Vi kör igång ikväll då.
Hittade bara en gammal bild på hemgjord vaniljglass.

Jo jo, där försvann sensommaren som en vissling runt knuten. Nu regnar och blåser det så Dante inte alls känner för att lägga en liten kabel nånstans. Vi har varit ute i två omgångar utan resultat. Han är en vattenhund som tycker om vatten som kommer nerifrån, inte uppifrån. En grej är dock en tröst med regn tycker Dante: den där rejäla omgången med frottehandduken matte levererar när man kommit hem. Den är go den.