När man börjar spilla och fippla med penseln är det dags för en kopp kaffe och ett märgben, eller hur Dante?
Kanske kan texten på bilden stämma, men om man har snälla släktingar får man en stökig och ilsken hund av Gud då?

Ibland är min korrekturläsningsfunktion urkopplad i hjärnan. Ber om ursäkt för alla fel i förra inlägget. Har ringt och tackat nej till ramverkstaden, hoppas den trevliga ägaren hittar en köpare.

Tät dimma som fortfarande ligger kvar, man blir alldeles våt i håret av den. Imorse hände det för första gången. Dante morrade och skällde argt på en annan hund. Det var visserligen den andra som började. En liten svart tibetansk terrierhane på fem år vars husse blev förvånad över beteendet: han började genast morra, skälla och göra utfall när Dante närmade sig. Och då var det min tur att bli förvånad för ur Dantes strupe kom en dov morrning till svar och sen började han ilsket skälla tillbaka. Vi lät dem gå em stund bredvid varandra men de fortsatte va riktigt ilskna. Men visst; det finns ju människor jag instinktivt ogillar från första stund, hundar är kanske inte så enkla de heller.
Nu leker Dante med nya favoriten: en Kong, han har redan listat ut att om man kastar sen i golvet så sen studsar så ramlar godsakerna lättare ut.

Vaken. Det är min ömma målarkropp som väcker mig. Nåja, Halvans och Dantes gemensamma snarkkonsert bidrar väl lite också.
Förmodligen är en takstrykning då och då en ganska nyttig genomkörare.