"Mig äger ingen" med Lennart Jähkel på Stadsteatern blev sista evenemanget i Stockholm denna gång. Sådär, lite för många scener och lite för många dörrar. Men sevärd nog, har varken läst boken eller sett filmen.

Nästan som ett lite hemligt budskap: det låg en kroatisk femtiolapp i brevlådan när vi kom hem. Vad är en sådan värd tro?

Finfint hotel, men vad hjälper det när man drömmer mardrömmar? Det gör jag aldrig hemma. Vaknade strax efter att jag borrat in en kniv i näsborren på mig själv för att fjärrstyra en ond docka instängd i en gravkammare att ha ihjäl sig själv. Typ Chuck alltså om ni minns.

Det var ju lite svårt att bli hungrig efter Günthers korv, men jag hade bokat bord på Frippes, så vid niotiden var det dags för supé: Halvan var fortfarande mätt så han tog tre pilgrimsmusslor medan jag svullade lamm och puylinser. Han tjurade över musslorna, hur kunde de var som olika stekta?, två var närmast vidbrända på ena sidan och den tredje så gott som rå, humöret var inte det bästa alltså. Tur att han fick kändisspana till efterrätten, tre skådisar satte sig vid bordet bakom mig och avhandlade olika regissörer. Våra öron växte till parabolstorlek men det verkade inte bekomma dem.

Efter Klungan på Södra Teaten gick vi hem och smällde en flaska champagne på hotellet medan Rooney gjorde två fantastiska mål i rutan. Sedan var det dags för "Dödspatrullen" på Dramatens lilla scen. Örjan Ramberg och Marie Göranzon i sitt esse, i sina esse?, Marie-Louise De Geer har skrivit en träffsäker pjäs om åldrandet. Dödspatrullen ska vara hennes mammas namn på hemtjänstpersonalen.

"På rätt sida om okej" börjar snart. Ohejdat höga förväntningar.

Börjar ned en snabb lunch hos Günther på Karlbergsvägen, ser ut som en ordinär korvkiosk, men det är det inte. En dubbel Tiroler med surkål.

Roar oss på vägen också.