Ohejdat läser blogginlägg om vad som kan komma ur barnamunnar och nu menar jag inte kräks.
När jag var barnvagnsbarn så hade mamma en väninna som brukade hänga med på promenaderna. När nån kom fram för att titta på den gulliga ungen så passade hon alltid på att fråga mig: "och var jobbar pappa då?"
Sje-ljudet var ännu för svårt för mig så svaret blev alltid till hennes stora glädje: "kukhuset".

Okej, vännen kom kl 22, så snacka om att det blev supé, tack SJ. Musslor på italienskt vis och ugnsbakad gös med vitvinssås och sparris. Nu sover Halvan och gästen, det snarkas på bra från varsitt håll medan jag sitter o ser solen smälta bort frosten på grannarnas tak. Idag ska vi gå på skosnörejakt, gå runt industrilandskapet och kolla om strömstaren sitter på sin vanliga plats. Om det nu behagas vakna nån gång va?

Såg ohejdat fram emot helgens besök, vännen som äntligen skulle komma. Femton månader efter vi flyttat hit. Vad gör nån då? Jo river ned en kontaktledning mellan Flen och Katrineholm. Har vi tur så kommer vännen med buss från Hallsberg flera timmar försenad. Hur går det till när en kontaktledning rivs ned? Nån som vet? Är det en hög lastbil som kör i tråden i en järnvägskorsning, eller hänger tråden lös på grund av det gamla vanliga?; SJ:s eftersatta underhåll?
Smygstarta med champagnen?

Vi bor i en klassisk industristad med ett närmast unikt bevarat industrilandskap längs med vattendraget i stadens centrum. Gamla fabriker har blivit sånt fint som konserthus, museum och restaurang. Nyligen har staden drabbats av flera arbetsplatsnedläggningar och politikerna har samlats för att sätta ihop olika åtgärdsprogram. Men samtidigt vill man göra om översiktsplanen för ett av de sista centrala levande industriområdena för att kunna bygga bostäder istället. Och därmed jaga bort en av de sista långlivade industriverksamheterna. Som inte alls vill flytta. Min svärfar arbetade där; på disktrasefabriken. Vi kommer aldrig nånsin behöva köpa en, arvegodset lär räcka livet ut. Tänk till nu, visst är det fint med museer, men även fint att kunna visa på att industrilivet lever vidare och fortsätter traditionen från 1600-talets dagar. Och visst är det fint med jobb.

Halvan har två väldigt vuxna barn, de har varit på resa väldigt långt bort och ska nu vara på väg hem. Han började redan i förrgår att oroa sig för att de skulle missa flyget och sedan har det fortsatt. Det senaste imorse var ett resonemang om att om, ja ut ifall att de hade missat flyget, så hade de säkert hört av sig till honom och de hade de ju inte.

Det var dags för nytt körkort då, därmed också dags att fota min gamla fula nuna. Hittade en automat i närheten: 80 spänn. Men testade först att fota själv med mobilen. Herregud! Ser jag ut så där, så ser jag ju inte ut i spegeln, tänk va lite spegelvänt kan mildra och lindra ett plufsigt, åldrat och rynkigt fejs. Tog väl ett tjugotal bilder innan jag gav upp, de blev inte bättre. Tänkte ett tag att man skulle kunna klippa ut en bild på t.ex en ung Monica Zetterlund och klistra in i rutan för fotot, men antar att det bara blir krångel: man får ju inte ha huvudbonad på fotot.

Kan inte få nog av valpbilder. Här är ett kollage av alla valpar. Jeremiel sitter fint till höger med sitt gröna halsband. Mamman har sedan tidigt låtit dem dia stående, jag fick från allra första bilden av detta associationer till Romulus och Remus som räddades av en varghona innan de grundade Rom. Men sedan slog Romulus ihjäl Remus, så där får det räcka med likheter.

Halvan har odlat en grymmeförkylning sedan vi kom hem i söndags, men inte förrän idag torsdag gav han upp och bestämde sig för att stanna hemma. Jag tror jag kan räkna hans sjukdagar sedan vi träffades 1997 på ena handens fingrar, så det är sensation. Och jag tror det inte förrän jag sett att han verkligen blivit kvar hemma hela dagen, han kan lika gärna få ett ryck å dra.
Har servat med hemlagad buljong och yoghurt med massa kanel. Hälsokosten får kränga sina dyra grejer till nån annan mer troende.